Tankar

Livet / Permalink / 0
Jag är nervös. Imorgon ska jag CT-scannas. För att utesluta att något skulle vara fel på min hjärna. Förutom den uppenbart dåliga humorn jag lider av då :)

Jag är övertygad att ingenting är fel. Har tagit blodprover, EKG mm och varje gång har jag (smått hypokondrisk som man är) oroat mig helt i onödan. Så är fallet nu också. Så måste det vara. 

Ändå finns en liten gnutta tvivel. För något står inte rätt till. Frågan är ju bara vad. 

Kanske är det åldern. Kanske är det för jag aldrig varit sjuk. På riktigt. Men det här får en ju att fundera över livet. Sin egen dödlighet. Insikten att man inte kommer att leva för alltid. Det där låter ju sjukt deppigt, hör jag nu, men jag menar det på det mest positiva sätt. 

Man lever inte för alltid, så man måste leva på det bästa sätt man kan, hur man nu definierar det. Och jag gör det, med några mindre önskemål om några pyttesmå... justeringar kanske. Men det ligger hos mig och ingen annan. 

Mina vänner erbjöd sig att följa med, som det mest självklara i världen. "Vart ska jag infinna mig och när?" 
För att hålla min hand, erbjuda stöd och dra dåliga skämt när så krävs. Det var det finaste jag hört. "Vi är familj" och "du är inte sjuk. Det ingår inte i våra planer" drev mig nästan till tårar. Jag älskar dem. Jag tackade men avböjde, jag måste gå dit själv. "Tacka aldrig för det självklara, ring när du går därifrån". 

Tacka aldrig för det självklara, det säger N varje gång jag visar tacksamhet för hennes förmåga att lyssna, och för att hon finns. Men jag tackar henne ändå. Ofta. Och alla de andra i min "familj". Jag är så välsignad. 

Och nej. Att vara sjuk ingår inte i våra planer. Det finns så mycket mer roligt som vi inte haft än. 

Till top
SvenskaHemsidor.com - Gratis länkkatalog för din hemsida, webbplats eller blogg